I got my eye on the score

Jag vill ha en hemlig blogg igen. Jag vill kunna skriva allting nu, bara skriva av mig allting nu och veta att det är ungefär 2-3 personer som läser, eller ett flertal personer men som jag inte känner alls. Varför sa jag namnet till någon över huvudtaget? Jag visste ju att det skulle bli såhär. Jag vill lägga alla mina tankar här och ösa ut dem och slippa tänka på dem under dagen förrän jag kommer hem och lägger upp något nytt på bloggen. Tömma ut alla negativa tankar och kunna le som ett fån hela dagen för att jag slipper tänka på dem där sakerna, dem är nerskrivna och om jag någonsin skulle behöva dem så finns dem där. Annars är dem helt borta, jag behöver inte lägga energi på dem.
Känns som att jag hela tiden aktar mig för vad jag än skriver så trampar jag någon på tårna. Vad hände med Alison som inte brydde sig om hon trampade på folks tår?
Jag tror hon blev så trött på allt och alla att hon gick och la sig.
Kanske dags att väcka henne nu?

Gömmer mig, i finaste tröjan i finaste sängen, från den fulaste paparazzimänniskan i världen.