I got my eye on the score

1. Vårt första hus, i Ödåkra, där vi hade en jättestor trädgård med ett päronträd där jag och min bror torterade myror på sommaren. Där vi hade en sandlåda och gunga som pappa byggde till mig. Ett trappsteg i mitten av vardagsrummet som jag brukade snubbla på. Vårt runda bord i köket. Mitt flickrum.

2. Vita huset i Fleninge, det stora, fina, där jag lekte häst i trädgården alldeles ensam i timmar varje dag under sommarloven. Där jag började ta skolbussen. Där vi fick våra husdjur, där julgranen vältes ett år, där jag lärde mig att krokusblommor sluter sig under natten och öppnar sig på morgonen. De blå garageportarna som jag rörde vid innan dem torkat och staketen som numera ruttnar bort eftersom ingen tar hand om dem som pappa gjorde på den tiden.

3. Maria Park med pappa, en lägenhet. Jag fick min loftsäng som jag hade på den tiden, jag hade en kalender på väggen som jag kryssade för varje morgon. Vi hade ett jättecoolt vinskåp där jag envisades med att lägga mina vingummin.

4. Gunnegården med hästarna, med vår fina trädgård, sista gången vi hade uppe den stora studsmattan. Där jag brukade mata de två hästarna med bröd innan dem togs ner och där jag fantiserade så vansinnigt om att någon gång få en egen häst. Med de stora trappstegen som jag alltid snubblade i och skolbussen som alltid missade att släppa av mig på rätt ställe, eftersom jag var för blyg för att våga säga något till busschauffören.

5. Björka med mamma, tillfälligt ställe som ingen av oss faktiskt gillade. Men mysigt blev det, vi gjorde det mysigt, och jag älskade mitt rum där så mycket. Hade kunnat stanna i det rummet för alltid, med de röda väggarna.

6. Tofta med pappa, tillbaka till Ödåkra och egentligen ingen lysande lägenhet då heller, men nära skolan. Vi hade spik i golven här och var som jag rev sönder alla mina strumpor på och en minimal gästtoa som jag envisades med att låsa in mig på när jag var ledsen eftersom mitt rum inte gick att låsa.

7. Månskensgatan där jag trivdes riktigt bra. Radhus och många grannar, bl.a. Ahmad som blev min klasskamrat i nian. Så många minnen, av att dem lekte dunkgömme i min trädgård, att min cykel rostade sönder, att jag hade på volymen för fullt på TVn och höll på att ha sönder den... När mamma grillade i regnet med ett paraply ovanför huvudet. Vår katt när hon sprang in och ut genom uterummet och retades med de andra katterna. Kusinerna på lekplatserna.

8. Raus, eller var det innan vi flyttade till månskensgatan med mamma? Whatever. Raus med pappa, en lägenhet, som jag inte trivdes jättebra i. Pappa hade stora planer men dem rann ut i sanden och jag hade mitt lilla tråkiga barnrum där med, det blev liksom aldrig av att uppdatera mina möbler... Jag förblev liten där.

9. Tågaborg, sista flytten (hittills..) med mamma. In till stan som är så mycket närmre till allting, där jag trivs hyfsat bra. Saknar att ha hus, men vad kan man göra? Jag har i alla fall en balkong och ett stort rum. Och det är ju fint där, trots att vi fått vattenskador av diskmaskinen, trots att min garderob gjort hål i golvmattan och trots att jag och min bror har nästan identiska möbler i våra rum.

10. Raus igen, några kvarter bort, för att få plats åt Inger. Faktiskt riktigt fint här med, stort och rymligt, två balkonger (en liten och en enorm!), stort rum, jättefint... Och det är ett radhus, det är inget höghus. Jag vill inte flytta. Nära till havet, alla gånger jag cyklat eller sprungit ner till Ica Maxi för att vi glömt att köpa någonting, busshållsplatsen, alla sena kvällar i somras då jag skyndat dem 50 meterna in till huset eftersom jag glömt ta med mig någon jacka.

Och nu, snart igen. Snart har jag bott på 11 olika ställen under 11 år. Jag hatar att flytta. Jag vill inte mer, okej? Jävla flyttfamilj är vi, hela jävla släkten flyttar runt som en grupp nomader. Flyttfåglar. Så fort någonting händer eller är konstigt så drar vi någon annanstans. Och nu, nu kommer jag typ aldrig träffa pappa. Hur jävla kul är det att tvingas sitta på ett tåg i typ en timme för att ens komma i närheten av sin pappa, och att tvingas packa innan den timmen, och allt sånt skit? För att inte nämna priset att åka till Malmö fram och tillbaka. Fan heller. Jag tänker inte bli Malmöbo. Jag vill kunna träffa min pappa när jag vill. Han borde finnas här, i närheten, alltid.
Liksom, vadå Malmö..? Jävla båg.

Bryr mig inte om att ni inte läser. Skriver av mig, that's it.